Ett leende som inte fastnar på bild.

Läste Jessicas blogg och såg att hon har fångat sin sons första leende på bild. Så himla gulligt! Jag har i flera dagar gått runt med både kamera (har den ofta någonstans där jag lätt kan nå den på väg till skötbordet) och mobil i högsta hugg i hopp om att hinna fånga ett litet leende på bild. Men hon är allt bra lurig den där lilla Skrållan. Hon kan le och sprattla för att sedan sluta och stirra stint på mig när jag väl fått fram kameran. Jag försöker med allt jag har. Mina fantastiska påhittade låtar, alla världens ljud kan kan åstadkomma med min mun, miner och kittel under hakan. Men icke. Hon drar ner den där lilla hakan mot bröstet och glor på mig som om jag vore efterbliven. Vilket iof inte är så långt från sanningen. Man blir ju onekligen lite knäpp av att bara gå runt i bebisbubblan dagarna långa.

                                 "Jag har verkligen inte tid att ligga stilla"

                                        "Allvarligt. Kameran, igen?"

                                   NÄMEN... Är det inte ett litet leende jag ser?!?

                                      "Sluta fjanta dig morsan. Jag flaxar vidare"

Annars då? Vädret fortsätter vara grått och tråkigt och jag längtar så vansinnigt efter att få dra fram all julbelysning jag har. Längtar även till julen som kommer vara den första i huset, den första med vår dotter och den första då både min familj och Henriks familj firar tillsammans. För att inte prata om alla de lediga dagar vi kommer ha tillsammans som liten familj. Herregud som jag längtar.