Var det sol!

Igår var det storm och regn från morgon till kväll (det regnade iof hela natten också). Idag har det varit strålande sol och alldeles fantastiskt vackert ute. Ingen är gladare än vi när vi äntligen får se på lite annat än regn. Jag vet att folk ofta säger så, men denna höst har det verkligen bara regnat och regnat och regnat. I september regnade det 29 dagar av 30. Hah. Så upplyftande.

Jaja. I förmiddags var vi till BVC och visade upp vår lillskrutta. Maja väger redan präktiga 4115 gram och har hunnit bli 53 cm lång. Det känns skönt att veta att mjölken räcker till och att hon mår bra. Vår BVC-tant är så himla snäll också, så det är en fröjd att åka dit.

                                        Vår lilla skrutt <3

Väl hemma tankade vi med mat och gick sedan en härlig promenad i det vackra vädret. Dagen till ära var pappan i huset hemma, så vi har haft sällskap hela dagen!

                                                              Hej hej!

Denna dagen.

Vi vaknade runt 09:15 efter två väckningar. Klart godkänt. Maja fick i sig sin frukost, mamman och pappan fick i sig frukost och solen sken över frosten utanför fönstret. Familjens yngsta medlem var pigg och nöjd och sov sedan en stund till.

Mamman satte sig i soffan och tänkte att hon skulle läsa igenom lite bloggar och dricka en kopp kaffe. Datorn trycks igång, den rasslar till.och sen händer ingenting. Skärmen är lika svart som döden. Kaffet kallnar lika snabbt som mammans humör dalar. Alla bilder som tagits på Maja sedan hon föddes, under husrenoveringen och de senaste två.åren är inte säkerhetskopierade förstår ni.

Eftersom solen lockade med sina strålar, bestämde sig lilla familjen för att ta en promenad. Maja somnar så gott och mamman och pappan får i sig krispig höstluft. Och den där datorn kan säkerligen vår datakunniga kompis fixa. Allt löser sig.

Vi kommer hem, dottern vaknar och äter. Hon är nöjd en stund och allt är.frid och fröjd. Sedan börjar hon knorra... Och gnyr och gruffar som en liten kriskulting. Mammas bröst tröstar en stund, sedan blir Maja så nöjd när hon får bajsa över hela skötbordet. Prima! Nöjd dotter, nöjda föräldrar!

Dagen går och den lilla dottern verkar tycka att livet är allmänt tråkigt. Hon blir ledsen och vill inte sova, vill gärna äta en stund (men inte för länge), vill inte låta sig tröstas som hon brukar och vill absolut inte sova. Efter några timmar där pappan försöker trösta, mamman tröstar så mycket hon hinner med mjölken, så somnar lilla trollet på mammans bröst. Medan dottern somnar börjar mamman känna hur det vänstra bröstet börjar värka. Och hur nacken börjar göra ont. Fryser gör mamman också. När mamman lägger ner dottern börjar hon känna efter och undrar om hon inte börjar få feber. Lite mjölkstockning för att avsluta en dag som började så bra, kanske?

Nu är det mamman som gnyr. Och tittar på dottern som hon älskar mest på denna jord. Lilla hjärtat <3

Kroppen.

Konstigt det där, hur kroppen kan förändras så snabbt. Från en gigantisk kula på magen till lite gäddhäng här och där. Vågen är så när som på 2-3 kg tillbaka på där jag började innan graviditeten, men kroppen är ju inte riktigt den samma ändå. Jag som tyckte att jag hade en bred höft redan innan... Fnys. När folk sa att kilona "rinner av en" när man ammar tänkte jag bara "Jaja.. Säkert". Jag antar att jag snällt får äta upp mina ord och erkänna att jag hade fel.

                                               Från det här...

                                              Till det här på ett par veckor. Kroppen är knäpp.

Dagens bebis

Efter en natt då Maja bara vaknade en gång (lång tankning runt 3-4) kan hon vara så här pigg på morgonkvisten.

I måndags var bvc-damen på hembesök och tittade till vårt lilla troll. Vår lilla brud hade ökat fint i vikt, från 3485 förra måndagen till 3770 en vecka senare. Känns skönt att veta att hon äter duktigt och att jag har mjölk så det räcker till. Nästa tisdag ska vi till bvc och checka av läget igen.

Den där förlossningen (VARNING! Avslöjande lång text som kan ha inslag av svordomar)

Onsdag 10 oktober
Jag hade lite ont i ryggen under dagen, men ingen värk som besvärade mig nämnvärt. Passade till och med på att ta mig en liten, men ack så ansträngande promenad till Icabutiken som ligger här i området. Vankade dit, postade ett paket, vankade tillbaka hem. Grejade lite hemma, rensade lite av de trattkantareller vi fått dagen innan och gjorde mat och förberedde en äppelpaj eftersom vi skulle få gäster på kvällen. Gästerna kom och vi hade det himla trevligt! Min rygg värkte något mer under kvällens gång, men jag försökte att inte tänka på det. Våra gäster åkte hem runt halv tio och vi som är så trötta gick och lade oss. Jag hade mer ont i ryggen nu, men jag värmde min vetekudde, tog en Panodil och somnade efter elva någon gång. Efter detta var det slut på friden...

Torsdag 11 oktober
Kl 00:30-03:10
Jag vaknade till strax efter ett och trodde att min rygg skulle gå av vid ryggslutet. Hello smärta! Allvarligt talat, den jävla smärtan jag kände kan jag inte ens förklara. Först tänkte jag (hjärnan var inte riktigt med) att det bara är ont i ryggen och inget annat, men när jag efter en halv timme eller sådär kände efter och insåg att smärtan liksom kom och gick, fattade jag ju att det var värkar igen. Min kropp har ju spelat mig ett par spratt innan, så jag tog en panodil och värmde min livräddare, vetekudden alltså, och tänkte att jag säkerligen har några förpestade timmar framför mig. När nästa värk kom, kunde jag inte ligga ner längre, min kropp krampade och jag kände hur det där äckliga illamåendet började smyga sig på. Jag ormade mig över sängkanten och försökte hitta tröst i att krama livet ur några kuddar som jag bullade upp på sängen. Min hjärna sa åt mig att jag skulle andas, men det är så förbaskat svårt när man mår illa också. Andades, svalde för att inte spy, frustade, gnydde och sa "ajajajajajaj..." Efter ett par timmar puttade jag till Henrik och sa att jag snart inte orkar med detta mer, jag klarar inte av smärtan. Han frågade om han skulle värma vetekudden (han har fått göra det ett par-tre hundra gånger de senaste veckorna nämligen), men insåg väl ganska snabbt att den vetekudden inte skulle göra mig någon nytta när jag inte kan stå stilla. Efter några jobbiga värkar, bad jag Henrik ringa förlossningen. Barnmorskan frågade och hörde sig för hur ofta värkarna kommer och om jag försökt lindra smärtan, hur länge det har hållit på osv... Jag hörde bara delar av samtalet, men fattade efter en liten stund att det inte gick så bra. Jag blev ombedd att stanna hemma så länge som möjligt, det är det bekvämaste för oss... Hah. Jag som höll på att förgås stod ut med en värk till och bad Henrik ringa igen. Det gick kanske 5 minuter mellan samtalen. När Henrik ringde andra gången ville hon prata med mig. Mitt i en värk. Hon frågade mig hur ofta värkarna kom och jag förklarade att jag hade andra värken sedan hon pratade med Henrik, med tårarna i halsen, flåsandes. Plus att jag sa att jag har så ont att jag inte klarar av det själv längre... Då sa hon illa kvickt "Ni är varmt välkomna till specialförlossningen på Östra!" (specialförlossningen endast för att dom andra två förlossningsavdelningarna hade mycket att göra) Henrik som knappt fattade vad som hände fick eld i baken och började klä på sig, plocka ihop BB-väskan (plus att han gick runt och rafsade ihop lite grejer till sig själv i en ryggsäck... Det hade han ju glömt att göra...), fylla på kattmat, leta runt efter något som han skulle ha... När vi väl kom ut till bilen var det ju svinkallt och världens frost över hela biljävlen. Henrik hittade ingen isskrapa så det fick bli ett plastkort ur plånboken :) Han frös väldigt mycket om händerna sa han... Tut tut, nu kör vi!

Kl. 03:25-10:38
Henrik körde fram mig till ingången och jag klev ur bilen. Han skulle bara parkera. Jag möttes av två barnmorskor varav den ena tog med mig upp till rätt avdelning och den andra väntade in Henrik. Fick komma till ett litet undersökningsrum där barnmorskan ville kolla om det var så att jag var öppen eller om jag skulle skickas hem. Hon kände efter... Hmmade... Och sa sedan "Hela livmodertappen är borta... Och du är 4cm öppen. Välkommen till förlossningen!". HALLELUJA! Henrik som hade hittat upp satt på andra sidan skynket och flinade. Jag som hade ont trodde han flinade åt mig och morrade till och undrade vad fan han sitter och flinar åt?!?! Det visade sig att han var i total chock över att vi skulle stanna kvar och att det var på riktigt denna gången. Inom en snar framtid skulle vår dotter var hos oss!

Jag fick komma till ett stort rum, där barnmorskan pratade och berättade och på något sätt fick mig att klä av mig mina egna kläder, ta på sjukhusets kläder och andas lustgas en första gång. Lustgasen gjorde ingen succé, jag blev ännu mer illamående och kräktes (i en påse!). Barnmorskan kopplade upp mig på CTG:t och berättade hela tiden vad hon gjorde och varför. Hon tog upp min journal på en dator, frågade om vi ville ha  nå got att dricka och bad mig andas lustgas så snart jag kände att en värk var på gång. Testade eländet några gånger till, men klarade inte av den, tyckte den var riktigt äcklig. När en timme på något sätt flugit förbi ville hon kolla läget igen. 5cm öppen och hinnan till fostervattnet buktade så pass att hon ville ta hål på den. Sagt och gjort, där gick vattnet! Jag hade i min journal skrivit att jag helst inte ville ha epidural. Tanken på att någon skulle lägga en bedövning i ryggmärgen kändes obehaglig. När barnmorskan sett hur ont jag hade av värkarna (som var så väldigt intensiva och långa) tog hon upp epiduralen. Hon förklarade att den inte kommer att ta bort känslan från benen och underkroppen, den snarare kapar av smärttopparna och lindrar. Jag kände att livet var gräsligt och att smärtan var olidlig, så jag nickade och sa att jag vill ha den. Efter bara en halv timme kom en (väldigt, väldigt ung) narkosläkare. Han pratade lugnande med mig och berättade vad han skulle göra. 3 personer utöver barnmorskan var där, har ingen aning om vad dom gjorde, men jag fick en droppnål i handen, satt plötsligt på sängkanten med benen uppe på en pall och hörde orden "Nu kommer jag att sticka bedövningen..." Gjorde lite ont. Efter ytterligare en liten stund hör jag "Daniela, nu måste du sitta alldeles stilla. Får du en värk säger du till mig, vi får kommunicera med varandra." Fick en värk, meddelade läkaren att den börjar avta och blev igen ombedd att sitta helt stilla. "Och så tar du ett djupt andetag. In genom näsan, ut genom munnen." Jag laddade med den djupaste andning jag kunde och förberedde mig på ytterligare smärta. Väntade i en sekund och undrade varför han drar ut på pinan, när läkaren säger att han är klar. Va? Jag kände iiingenting. Vilken fantastiskt duktig läkare, det måste jag säga. Han sa att smärtan skulle avta inom 20-30 minuter... Och OM den gjorde det. Plötsligt så gjorde värkarna inte ont. Jag kände bara av lite tryck i ryggen och att sammandragningarna kom och gick. Halleluja knäckebröd! Jag kunde resa mig upp, dricka saft och vatten alldeles själv, prata med Henrik och kände mig allmänt till freds. Barnmorskan som jobbat nattskiftet tackade för sig strax innan 7 och önskade oss lycka till. Barnmorskan som skulle jobba nästa skift kom in och presenterade sig, kollade läget, hjälpte mig att slappna av genom att ge mig lite massage och babblade lite om dittan och datten. Hon sa att jag skulle försöka vara uppe mycket och guppa runt på pilatesbollen, att hon skulle gå iväg en sväng och titta till mig om en stund. Två timmar senare kom hon in och då hade jag börjat känna av att värkarna blev mer intensiva och att trycket ner mot rumpan ökat rejält. Fick börja andas genom värkarna igen och kände på mig att bebisen var på väg neråt. Jag fick lägga mig i sängen och barnmorskan kollade läget. Hon kände... Och kände... Och tittade på mig... Mumlade lite... Och sa sen "Vilken kvinna du är! Du är fullt öppen och kan börja krysta om ett tag när du känner att trycket är påtagligt!" Jag blev lika chockad som lättad. Nu börjar vi närma oss slutet.

Jag fick ställa mig upp och ta stöd mot någon "vagn" med handtag och hjul som man kunde gå runt med. Värkarna kom allt kraftigare och tryckte mer och mer mot rumpan. Barnmorskan sa att jag känner för att trycka när värkarna kommer, då är det fritt fram att göra det. Efter en halv timme orkade jag inte stå upp och lade mig i sängen igen. Barnmorskan satte sig vid fotänden och kollade läget där nere igen. Hon tittade på mig och sa, nu Daniela, nu är det dags att krysta när värkarna kommer! Okej. Hjälp. Och så började kampen. H-e-l-v-e-t-e vilken kraft som krävdes för att få ner den där lilla typen. Jag kom ganska snabbt på hur jag skulle ta i för att trycket skulle lägga sig rätt och frustade som en annan... Henrik sa att jag stundvis var alldeles lila i ansiktet när jag tog i som värst. Efter en halv timme (jag såg klockan på väggen framför mig) sa jag till barnmorskan att jag inte förstår hur jag ska orka. Men hon var så himla bra och peppade mig hela tiden, berömde mig och berättade hur duktig jag var. Nu och då sa hon att hon ser huvudet och att det har mörka lockar... Det gav mig extra kraft. Henrik hjälpte mig genom att stötta upp min rygg när jag tog i och berättade hela tiden för mig vad duktig jag är. Efter ytterligare en kvart sa barnmorskan att hon skulle kalla in de två andra som behöver vara med när bebisen kommer. "Ja. Nu måste dom in." YES. Den sista kvarten kände jag hur smärtan ökade och lyssnade på barnmorskan som sa att det inte är långt kvar. Snart är hon här, kämpa på nu! När hon meddelade att huvudet är ute och jag hade så ont som jag aldrig någonsin vill ha igen, då tog jag i för allt jag var värd och kände hur axlarna var på väg ut, inte riktigt kom, men gav mig fan på att hon skulle ut. För jag tänkte inte krysta en gång till. Och ut kom hon! Vilken lycka och vilken lättnad. Hon grät med en gång och var alldeles jättekladdig av allt fosterfett. Plötsligt låg hon där, på mitt bröst och var det vackraste jag sett i hela mitt liv. Lyckan var total.

Välkommen till världen Maja!

Bebistankar (som mamman tror att det kan vara)

                          "Oooooooh..."

                        "Åh herre min skapare, hur ser du ut människa?! Mamma, du kanske skulle borsta håret!"

                        "Alltså... Snälla. Borsta tänderna när du väl är på gång."

                       "Jag väntar här så länge, jag lovar. Bara gör det."

                        "Blärgh"

Jag är ledsen för att den här bloggen gick från att vara en gnällig preggoblogg till en bebisbubbleblogg. Men nu är det så. Ni får leva med det eller låta bli att klicka in er här :)

Vårt lilla hjärta.

Kan man känna något annat än ren lycka och kärlek när man möts av detta på morgonen? Mitt hjärta smälter när jag ser på henne. Hon förändras så mycket från dag till dag, så jag vill helst stanna tiden en liten stund nu. Förstår inte att det redan gått 8 dagar.

Idag är vi hemma alldeles själva, jag och Maja (och Elvis förstås, men han sitter mest och pratar med fåglar eller tittar på regnet som öser ner). Pappa Henrik jobbar en sväng. Eftersom Maja är nöjd då hon får mat och sömn och ett och annat blöjbyte, har jag det väldigt bra med henne. Sitter och väntar på att hon ska vakna, så att jag kan få gulla lite <3

Alltså, jag lever. VI lever. Mamman, pappan och dottern. Men varje gång jag ska ge mig på att skriva om allt som ledde fram till att vår lilla dotter föddes, kommer något i vägen. Konstigt det där, hur livet plötsligt tar en sådan helomvändning. Så fort jag fick den här lilla, fantastiska personen på mitt bröst, kände jag hur jag aldrig kommer att låta något hemskt hända henne och hur hela min kropp bubblade över av villkorslös kärlek.

Vi har det bra och trivs väldigt bra här hemma som nybliven, liten familj. Maja, är en snäll liten krabat som hittills är väldigt nöjd så länge hon är mätt. Hon sover, äter och bajsar. De korta stunder hon är vaken är hon pigg och alert, ligger gärna och tittar på våra spotlights i taket och lyssnar på sin babbliga mamma som inte kan få nog av henne. Eller när hon får gå runt med sin pappa i huset och han berättar vad dom ser. Jag tycker att hon förändras från dag till dag och är förundrar över att det imorgon redan har gått en vecka. Var det inte typ igår vi kom hem från BB?

Jag har som sagt påbörjat världens inlägg om förlossning och så, men det kommer så snart jag kan ta mig tid att skriva färdigt det. Kortfattat: Förlossningen gick bra, Maja mår prima, föräldrarna är något tröttare än innan och Elvis är väldigt skeptiskt till denna lilla tös.

Maja föddes den 11 oktober 2012, klockan 10:38. Hon vägde präktiga 3650 gram och var 50 cm lång. Och alldeles, alldeles perfekt (nej nej, jag säger inte så endast för att hon är vår dotter...)!

                                                          Maja 5 timmar gammal.

                                                         Maja 5 dagar gammal.

Inga bebisar här inte.

Nej, här kommer det inte ut några bebisar inte. Vet inte varför hon ska bråka så med mig om hon inte vill komma ut. Jaja. Idag har jag inte gjort mycket. Tagit en bild på magen där den där envisa typen ligger och bråkas, men vägrar komma ut.

Här ser ni en mage i vecka 38+5 samt en trött magbärare. Jag har glott på den här typen och blivit lite avundsjuk på att han kan ligga och sova på rygg.

Ser väldigt skönt ut om ni frågar mig.

Jag gick så långt som till postlådan och hittade till min stora glädje ett paket som kommit från Finland. Handstilen avslöjade avsändaren, den är densamma som när vi gick i gymnasiet :)

Innehållet var fantastiskt. Choklad, presenter till bebis och en liten bok om hur man ska överleva det första året som mamma. Har redan läst några kapitel och fnissat och skrattat flera gånger. Samtidigt som jag fasar lite över hur ärlig den är... Men jag som älskar att veta allt tycker det är härligt. Tack snälla Jessica!

Värkar och förvärkar.

Jag förstår mig inte på det här med förvärkar och värkar. I lördags vaknade jag på morgonen och undrade om jag hade sovit på en betongplatta, för jag hade så väldigt ont i ryggslutet. Efter ett tag kom jag på att det här ryggontet liksom eskalerade i hur ont det gjorde från och till under dagen. Det gjorde alltså rejält ont från och till. Jag vankade runt som en gammal, skruttig kärring och kämpade på. Jag tänkte att detta kanske var någon förvärksgrej som kanske så sakteliga leder till riktiga värkar och förlossning. Icke. På kvällen försvann allt vad smärtor heter och allt var som vanligt igen. Igår hade jag inte så ont i ryggen som jag hade i lördags, men gick i stället runt med en molande värk i både rygg och mage. Det satt som ett mensvärksbälte runt höften. Men inte värre än så. Precis innan vi skulle gå och lägga oss igår runt 22.30, kände jag hur det plötsligt värkte till i ryggen och hur allt i magen vände sig. Satan i gatan... Dessa djävulsvärkar fortsatte sedan att dyka upp från och till under hela natten. Absolut inte regelbundet, men satan i helvete vad ont jag hade. Jag kan inte jämföra den smärtan med någon annan smärta jag någonsin känt (och då har jag ändå haft både spruckna revben och en krossad näsa). Det var som en mix av värk, kramp, hugg och så kan vi lägga till illamående. Halleluja vad illamående jag blev så fort en värk kom. Spydde två gånger när värkarna var som allra värst, mitt uppe i allt krampande och mina försöka att andas och inte spänna mig... Heh. Jag ringde förlossningen halv två och förklarade och undrade. Barnmorskan sa att det kan vara så att det har dragit igång, men att detta bara är början. Värkarna är för långa (hurra) och för oregelbundna. Jag visste att jag inte skulle bli ombedd att åka dit, men det är väl bra att höra sig för. Barnmorskan sa att jag ska duscha varmt och att jag ska vara med på att det kan gå ett bra tag innan det blir regelbundna värkar. Jahopp. Värkarna höll på fram till strax innan 9 på morgonen, men sedan försvann dom och jag sov i några timmar. När jag vaknade kände jag mig bara mörbultad i kroppen, men värkarna var puts väck. Ringde förlossningen igen och undrade om min kropp är helkocko. Denna barnmorska sa att det är väldigt normalt att värkarna försvinner och att denna latensfas (som jag verkligen hoppas att det är) kan hålla på i ett par tre dagar. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men barnmorskan sa att jag ska vila, vila och vila. Snart drar det igång på riktigt. På riktigt. Hur fan klarar kvinnor detta? Jag är väldigt imponerad över alla kvinnor som föder barn. Jag har varit trött och sliten hela dagen, men jag har inte haft några värkar. Få se vad natten för med sig. So long!

Fredag idag.

Hej hej i stugorna! Jag har bara vaknat två gånger i natt och känner mig inte alls lika trött som jag har gjort de senaste dagarna. Nätterna är inte roliga nu, förstår inte varför man inte ska få sova på natten och bli utvilad när man vet att inom snar framtid kommer man ändå inte att få någon fantastisk nattsömn. Möh. Något som är klart mycket trevligare är att jag trotsade min onda rygg (ja, det kanske slinker inte lite gnäll här och var, men nu får ni leva med det) igår och bakade kanelbullar. Kanelbullens dag till ära. Och det bästa, kom jag på nu, är att jag ju kan äta en bulle till morgonkaffet. Jippi!

Det doftade himmelskt när dessa gräddades igår. Mums.

Det regnade väldigt mycket i natt, igen. Men när vi stod i uterummet och spanade alldeles nyss, så ser det ut som att solen försöker kämpa sig igenom. Heja solen, kom igen!

En fluffig typ. Ha en bra dag!

Randigt.

Igår fick vi äntligen in lite färg i bebisrummet. Henrik tapetserade en av väggarna med en härlig tapet med massa lodräta ränder på. Jag såg den här tapeten tidigt under graviditeten i en affär när vi var runt och kollade på alla dessa grejer som finns att köpa till en bebis. Jag fastnade för den då och hade inte kunnat släppa den sedan dess, så vi frågade om den i butiken. Lyckligt fanns den att köpa och då var det ju inget snack om saken. Den ska vår lilla Skrålla ha!

Blivande pappa fixar. Blivande mamma gjorde inte mycket, men var iaf på plats.

Elvis var självfallet där och kollade läget. När han började tassa runt bland tapetklistret fick jag dock lyfta bort honom...

Såhär fint blev det och jag är superdupernöjd!

En lite närmare titt på tapeten. Visst är den fin?

Babyshower.

I lördags blev jag så himla bortskämd. Min fantastiska vän L hade ordnat och bjudit in till babyshower! Jag visste om att det skulle bli babyshower, L ville att jag skulle få bjuda in de tjejer jag själv ville ha på min fest. Men jag hade däremot ingen aning om att hon hade lagt ner så mycket tid och energi på att göra det så fint som det var. Jag blir fortfarande alldeles rörd när jag tänker på det. Inte nog med att L hade fixat så fint, alla som kom hade med sig MASSA fina presenter till vår lilla Skrålla och till mig. Jag har inte fotograferat presenterna, men jag ska visa er några bilder jag tog innan de andra tjejerna kom.

Bordet var så tjusigt dukat. I taket ser ni en glimt på flaggorna/vimplarna L hade sytt och sedan gjort en girlang i minimodell som låg på bordet. Hon är ju inte klok. Flaggspelet är såå himla fint och jag fick med det i present, så det ska upp i barnrummet!

I köket stod det massa godsaker uppdukade. Citronmarängpaj, cupcakes och små sega maränger. Rosa bubbel och sedan te till vår fina bjudning. På den här bilden ser ni även den magnifika blöjtårtan som L hade "knåpat" ihop! Ska visa en bättre bild.

Hur fin? Jag beundrade den i flera minuter, så himla tjusig är den. Det är 84 blöjor i den. De små gröna "blommorna" är små tvättlappar. L hade inte hittat sådana hon ville ha i affären, så dem har hon klippt och sytt om från större handdukar. Jo men visst. Tänk er den dagen jag ska få ordna en babyshower åt henne, vilken katastrof det kommer bli. Jag kan ju inte sy... Och jag är inte så pysslig.

Hon hade även fixat en liten quiz, där man skulle matcha ihop kändismammor och deras döttrar. Jag tog kort på facit. Inte för att jag hade behövt... Host host... Jag vann :) Vi hade även en tävling där tjejerna skulle gissa omfånget runt min mage där den är som störst. En rulle med presentsnöre gick runt och alla fick klippa en snutt som de trodde motsvarade mitt magmått :) Jag fick göra det själv också... Jag vann inte denna lek. Tror visst att jag är mycket större än vad jag är. Det var iaf en väldigt lyckad babyshower och jag hade så himla trevligt! L som ordnade allt själv ska ha världens eloge och världens största tack! Och alla ni fina som kom och förgyllde min dag, tusen tack, ni är bäst.

Hej oktober.

Plötsligt så visar kalendern att det är den 1 oktober. Eehm, ursäkta men vart tog september vägen? Jag känner att jag inte riktigt har hunnit med. Jaja. Hej oktober! Hoppas att du bjuder på vackra, krispiga och solfyllda höstdagar framöver. En färgexplosion i träden hade inte varit så dumt, just nu är det mesta ganska trist. Oktober kommer oavsett väder (som ser sjukt tråkigt ut i skrivande stund... Det har regnat mer eller mindre hela natten) att bli en väldigt spännande månad! Hemma hos oss kommer det att vara en spännande månad i alla fall. Vår lilla sparkmarodör i magen ska äntligen ta plats utanför livmodern! Med lite hjälp från Mamma Mu som sitter vid tangenterna... Som sagt, det kan väl knappast bli mer spännande än så här. Vi väntar och längtar. Men om jag får ha ett önskemål inför det här äventyret... Lilla älskade bebis, kom helst inte den 21 oktober. Vi kan väl ha var sin födelsedag, okej?