Den där förlossningen (VARNING! Avslöjande lång text som kan ha inslag av svordomar)

Onsdag 10 oktober
Jag hade lite ont i ryggen under dagen, men ingen värk som besvärade mig nämnvärt. Passade till och med på att ta mig en liten, men ack så ansträngande promenad till Icabutiken som ligger här i området. Vankade dit, postade ett paket, vankade tillbaka hem. Grejade lite hemma, rensade lite av de trattkantareller vi fått dagen innan och gjorde mat och förberedde en äppelpaj eftersom vi skulle få gäster på kvällen. Gästerna kom och vi hade det himla trevligt! Min rygg värkte något mer under kvällens gång, men jag försökte att inte tänka på det. Våra gäster åkte hem runt halv tio och vi som är så trötta gick och lade oss. Jag hade mer ont i ryggen nu, men jag värmde min vetekudde, tog en Panodil och somnade efter elva någon gång. Efter detta var det slut på friden...

Torsdag 11 oktober
Kl 00:30-03:10
Jag vaknade till strax efter ett och trodde att min rygg skulle gå av vid ryggslutet. Hello smärta! Allvarligt talat, den jävla smärtan jag kände kan jag inte ens förklara. Först tänkte jag (hjärnan var inte riktigt med) att det bara är ont i ryggen och inget annat, men när jag efter en halv timme eller sådär kände efter och insåg att smärtan liksom kom och gick, fattade jag ju att det var värkar igen. Min kropp har ju spelat mig ett par spratt innan, så jag tog en panodil och värmde min livräddare, vetekudden alltså, och tänkte att jag säkerligen har några förpestade timmar framför mig. När nästa värk kom, kunde jag inte ligga ner längre, min kropp krampade och jag kände hur det där äckliga illamåendet började smyga sig på. Jag ormade mig över sängkanten och försökte hitta tröst i att krama livet ur några kuddar som jag bullade upp på sängen. Min hjärna sa åt mig att jag skulle andas, men det är så förbaskat svårt när man mår illa också. Andades, svalde för att inte spy, frustade, gnydde och sa "ajajajajajaj..." Efter ett par timmar puttade jag till Henrik och sa att jag snart inte orkar med detta mer, jag klarar inte av smärtan. Han frågade om han skulle värma vetekudden (han har fått göra det ett par-tre hundra gånger de senaste veckorna nämligen), men insåg väl ganska snabbt att den vetekudden inte skulle göra mig någon nytta när jag inte kan stå stilla. Efter några jobbiga värkar, bad jag Henrik ringa förlossningen. Barnmorskan frågade och hörde sig för hur ofta värkarna kommer och om jag försökt lindra smärtan, hur länge det har hållit på osv... Jag hörde bara delar av samtalet, men fattade efter en liten stund att det inte gick så bra. Jag blev ombedd att stanna hemma så länge som möjligt, det är det bekvämaste för oss... Hah. Jag som höll på att förgås stod ut med en värk till och bad Henrik ringa igen. Det gick kanske 5 minuter mellan samtalen. När Henrik ringde andra gången ville hon prata med mig. Mitt i en värk. Hon frågade mig hur ofta värkarna kom och jag förklarade att jag hade andra värken sedan hon pratade med Henrik, med tårarna i halsen, flåsandes. Plus att jag sa att jag har så ont att jag inte klarar av det själv längre... Då sa hon illa kvickt "Ni är varmt välkomna till specialförlossningen på Östra!" (specialförlossningen endast för att dom andra två förlossningsavdelningarna hade mycket att göra) Henrik som knappt fattade vad som hände fick eld i baken och började klä på sig, plocka ihop BB-väskan (plus att han gick runt och rafsade ihop lite grejer till sig själv i en ryggsäck... Det hade han ju glömt att göra...), fylla på kattmat, leta runt efter något som han skulle ha... När vi väl kom ut till bilen var det ju svinkallt och världens frost över hela biljävlen. Henrik hittade ingen isskrapa så det fick bli ett plastkort ur plånboken :) Han frös väldigt mycket om händerna sa han... Tut tut, nu kör vi!

Kl. 03:25-10:38
Henrik körde fram mig till ingången och jag klev ur bilen. Han skulle bara parkera. Jag möttes av två barnmorskor varav den ena tog med mig upp till rätt avdelning och den andra väntade in Henrik. Fick komma till ett litet undersökningsrum där barnmorskan ville kolla om det var så att jag var öppen eller om jag skulle skickas hem. Hon kände efter... Hmmade... Och sa sedan "Hela livmodertappen är borta... Och du är 4cm öppen. Välkommen till förlossningen!". HALLELUJA! Henrik som hade hittat upp satt på andra sidan skynket och flinade. Jag som hade ont trodde han flinade åt mig och morrade till och undrade vad fan han sitter och flinar åt?!?! Det visade sig att han var i total chock över att vi skulle stanna kvar och att det var på riktigt denna gången. Inom en snar framtid skulle vår dotter var hos oss!

Jag fick komma till ett stort rum, där barnmorskan pratade och berättade och på något sätt fick mig att klä av mig mina egna kläder, ta på sjukhusets kläder och andas lustgas en första gång. Lustgasen gjorde ingen succé, jag blev ännu mer illamående och kräktes (i en påse!). Barnmorskan kopplade upp mig på CTG:t och berättade hela tiden vad hon gjorde och varför. Hon tog upp min journal på en dator, frågade om vi ville ha  nå got att dricka och bad mig andas lustgas så snart jag kände att en värk var på gång. Testade eländet några gånger till, men klarade inte av den, tyckte den var riktigt äcklig. När en timme på något sätt flugit förbi ville hon kolla läget igen. 5cm öppen och hinnan till fostervattnet buktade så pass att hon ville ta hål på den. Sagt och gjort, där gick vattnet! Jag hade i min journal skrivit att jag helst inte ville ha epidural. Tanken på att någon skulle lägga en bedövning i ryggmärgen kändes obehaglig. När barnmorskan sett hur ont jag hade av värkarna (som var så väldigt intensiva och långa) tog hon upp epiduralen. Hon förklarade att den inte kommer att ta bort känslan från benen och underkroppen, den snarare kapar av smärttopparna och lindrar. Jag kände att livet var gräsligt och att smärtan var olidlig, så jag nickade och sa att jag vill ha den. Efter bara en halv timme kom en (väldigt, väldigt ung) narkosläkare. Han pratade lugnande med mig och berättade vad han skulle göra. 3 personer utöver barnmorskan var där, har ingen aning om vad dom gjorde, men jag fick en droppnål i handen, satt plötsligt på sängkanten med benen uppe på en pall och hörde orden "Nu kommer jag att sticka bedövningen..." Gjorde lite ont. Efter ytterligare en liten stund hör jag "Daniela, nu måste du sitta alldeles stilla. Får du en värk säger du till mig, vi får kommunicera med varandra." Fick en värk, meddelade läkaren att den börjar avta och blev igen ombedd att sitta helt stilla. "Och så tar du ett djupt andetag. In genom näsan, ut genom munnen." Jag laddade med den djupaste andning jag kunde och förberedde mig på ytterligare smärta. Väntade i en sekund och undrade varför han drar ut på pinan, när läkaren säger att han är klar. Va? Jag kände iiingenting. Vilken fantastiskt duktig läkare, det måste jag säga. Han sa att smärtan skulle avta inom 20-30 minuter... Och OM den gjorde det. Plötsligt så gjorde värkarna inte ont. Jag kände bara av lite tryck i ryggen och att sammandragningarna kom och gick. Halleluja knäckebröd! Jag kunde resa mig upp, dricka saft och vatten alldeles själv, prata med Henrik och kände mig allmänt till freds. Barnmorskan som jobbat nattskiftet tackade för sig strax innan 7 och önskade oss lycka till. Barnmorskan som skulle jobba nästa skift kom in och presenterade sig, kollade läget, hjälpte mig att slappna av genom att ge mig lite massage och babblade lite om dittan och datten. Hon sa att jag skulle försöka vara uppe mycket och guppa runt på pilatesbollen, att hon skulle gå iväg en sväng och titta till mig om en stund. Två timmar senare kom hon in och då hade jag börjat känna av att värkarna blev mer intensiva och att trycket ner mot rumpan ökat rejält. Fick börja andas genom värkarna igen och kände på mig att bebisen var på väg neråt. Jag fick lägga mig i sängen och barnmorskan kollade läget. Hon kände... Och kände... Och tittade på mig... Mumlade lite... Och sa sen "Vilken kvinna du är! Du är fullt öppen och kan börja krysta om ett tag när du känner att trycket är påtagligt!" Jag blev lika chockad som lättad. Nu börjar vi närma oss slutet.

Jag fick ställa mig upp och ta stöd mot någon "vagn" med handtag och hjul som man kunde gå runt med. Värkarna kom allt kraftigare och tryckte mer och mer mot rumpan. Barnmorskan sa att jag känner för att trycka när värkarna kommer, då är det fritt fram att göra det. Efter en halv timme orkade jag inte stå upp och lade mig i sängen igen. Barnmorskan satte sig vid fotänden och kollade läget där nere igen. Hon tittade på mig och sa, nu Daniela, nu är det dags att krysta när värkarna kommer! Okej. Hjälp. Och så började kampen. H-e-l-v-e-t-e vilken kraft som krävdes för att få ner den där lilla typen. Jag kom ganska snabbt på hur jag skulle ta i för att trycket skulle lägga sig rätt och frustade som en annan... Henrik sa att jag stundvis var alldeles lila i ansiktet när jag tog i som värst. Efter en halv timme (jag såg klockan på väggen framför mig) sa jag till barnmorskan att jag inte förstår hur jag ska orka. Men hon var så himla bra och peppade mig hela tiden, berömde mig och berättade hur duktig jag var. Nu och då sa hon att hon ser huvudet och att det har mörka lockar... Det gav mig extra kraft. Henrik hjälpte mig genom att stötta upp min rygg när jag tog i och berättade hela tiden för mig vad duktig jag är. Efter ytterligare en kvart sa barnmorskan att hon skulle kalla in de två andra som behöver vara med när bebisen kommer. "Ja. Nu måste dom in." YES. Den sista kvarten kände jag hur smärtan ökade och lyssnade på barnmorskan som sa att det inte är långt kvar. Snart är hon här, kämpa på nu! När hon meddelade att huvudet är ute och jag hade så ont som jag aldrig någonsin vill ha igen, då tog jag i för allt jag var värd och kände hur axlarna var på väg ut, inte riktigt kom, men gav mig fan på att hon skulle ut. För jag tänkte inte krysta en gång till. Och ut kom hon! Vilken lycka och vilken lättnad. Hon grät med en gång och var alldeles jättekladdig av allt fosterfett. Plötsligt låg hon där, på mitt bröst och var det vackraste jag sett i hela mitt liv. Lyckan var total.

Välkommen till världen Maja!