Värkar och förvärkar.

Jag förstår mig inte på det här med förvärkar och värkar. I lördags vaknade jag på morgonen och undrade om jag hade sovit på en betongplatta, för jag hade så väldigt ont i ryggslutet. Efter ett tag kom jag på att det här ryggontet liksom eskalerade i hur ont det gjorde från och till under dagen. Det gjorde alltså rejält ont från och till. Jag vankade runt som en gammal, skruttig kärring och kämpade på. Jag tänkte att detta kanske var någon förvärksgrej som kanske så sakteliga leder till riktiga värkar och förlossning. Icke. På kvällen försvann allt vad smärtor heter och allt var som vanligt igen. Igår hade jag inte så ont i ryggen som jag hade i lördags, men gick i stället runt med en molande värk i både rygg och mage. Det satt som ett mensvärksbälte runt höften. Men inte värre än så. Precis innan vi skulle gå och lägga oss igår runt 22.30, kände jag hur det plötsligt värkte till i ryggen och hur allt i magen vände sig. Satan i gatan... Dessa djävulsvärkar fortsatte sedan att dyka upp från och till under hela natten. Absolut inte regelbundet, men satan i helvete vad ont jag hade. Jag kan inte jämföra den smärtan med någon annan smärta jag någonsin känt (och då har jag ändå haft både spruckna revben och en krossad näsa). Det var som en mix av värk, kramp, hugg och så kan vi lägga till illamående. Halleluja vad illamående jag blev så fort en värk kom. Spydde två gånger när värkarna var som allra värst, mitt uppe i allt krampande och mina försöka att andas och inte spänna mig... Heh. Jag ringde förlossningen halv två och förklarade och undrade. Barnmorskan sa att det kan vara så att det har dragit igång, men att detta bara är början. Värkarna är för långa (hurra) och för oregelbundna. Jag visste att jag inte skulle bli ombedd att åka dit, men det är väl bra att höra sig för. Barnmorskan sa att jag ska duscha varmt och att jag ska vara med på att det kan gå ett bra tag innan det blir regelbundna värkar. Jahopp. Värkarna höll på fram till strax innan 9 på morgonen, men sedan försvann dom och jag sov i några timmar. När jag vaknade kände jag mig bara mörbultad i kroppen, men värkarna var puts väck. Ringde förlossningen igen och undrade om min kropp är helkocko. Denna barnmorska sa att det är väldigt normalt att värkarna försvinner och att denna latensfas (som jag verkligen hoppas att det är) kan hålla på i ett par tre dagar. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men barnmorskan sa att jag ska vila, vila och vila. Snart drar det igång på riktigt. På riktigt. Hur fan klarar kvinnor detta? Jag är väldigt imponerad över alla kvinnor som föder barn. Jag har varit trött och sliten hela dagen, men jag har inte haft några värkar. Få se vad natten för med sig. So long!