Kattskrälle

Elvis har inte fått lika mycket uppmärksamhet sedan Maja kom. Han gillar henne inte och är rädd för henne. Kan inte för allt i världen förstå vad det är för en liten typ som ligger och sprattlar och får så mycket av mammans tid. Han kan på sin höjd gå fram och nosa lite snabbt på henne (under förutsättning att jag är i närheten, annars vågar han inte), men försvinner sedan snabbt. I soffan lägger han sig så långt ifrån Maja han kan komma (typiskt att vi numera har en mindre soffa än den vi hade i lägenheten). På nätterna lyfter vi ut Elvis, vilket han tycker är urbota dumt. VARFÖR får inte JAG vara med? Jag har haft så väldigt dåligt samvete...

Men så har vi stunderna då han plötsligt lever mycket farligt. I förmiddags hörde jag en jädra smäll från Majas rum. När jag småspringer dit ser jag att en av mina blommor ligger på golvet tillsammans med krukan den var i förut. Elvis som satt på fönsterbrädan där blomman brukade stå hukade sig, skrek till en gång och smet mellan benen på mig när han såg minen i mitt ansikte. Kattfanskap! Han sprang ut i hallen i tron om att han skulle komma undan, men icke. Den här mamman sprang minsann efter med vattensprutan i högsta hugg! När han missköter sig får han en omgång med den ser ni. Livets hårda skola. Han lär sig aldrig för övrigt. Gör massa hyss som resulterar i vattensprut.

                                      Rester från en orkidé

                                      "Jag har legat här hela tiden, jag lovar. Vadå blöt i pälsen?!"

                                               "Ska bara prata lite med fåglarna. Har inte tid med dig"